I hela vårt liv kommer vi tvingas fatta beslut, ibland involverar de
andra människor och ibland handlar de om döda ting.
Beslut hör till vår vardag och är ingenting vi kan slippa undan.
Men alla beslut vi fattar, gör vi i tron om att de är de rätta.
Vi beslutar oss aldrig för någonting som vi tror är fel beslut,
även om de kanske visar sig vara så sen.
Ibland är de ett svårt val och de kan vara många saker som
är vågmästare och de olika skålarna kan väga olika mycket,
men tillslut har vi ändå bestämt oss för en sak,
i tron om att de är de rätta..
Ett beslut kan innebära att man bestämt sig för vilka
kläder man ska ha på sig under kvällen.
Men de kan också innebära att man bestämt sig för hur
man ska göra/vara/säga gentemot en annan människa.
Alkohol är ingen ursäkt men de kan vara en anledning till
varför vi fattat ett visst beslut.
Vi kan aldrig skylla ifrån oss, vi får själva stå för vad vi gjort.
Oavsett om de var alkohol eller inte med i bilden,
så är vi ändå alltid ansvariga för våra handlingar och beslut.
Men sen kan jag säga, av egen erfarenhet, att vissa saker
hade aldrig hänt, om det inte varit alkohol med i bilden.
Jag själv har många gånger fattat fel beslut.
Ett beslut som jag tagit många gånger i mina tonår,
var väl de att ljuga för mina föräldrar, särsklit mamma!
Och varför, jo dels för att slippa en konfrontation, men sen för att jag
visste hur ledsna/rädda,sårade de skulle bli. Så för att skydda dem
från sanningen så ljög jag.
För ca 5-6 år sen, med alkohol i kroppen, tog jag ett beslut,
som verkligen sårade en av mina vänner. Först visste hon ingenting,
men efter dryga veckan valde jag att berätta, för att rensa mig själv
och mitt eget samvete, hon hade rätt och veta och jag
ville göra mitt samvete lite bättre.
Jag fattade fel beslut från början, vilket jag visste skulle såra
henne om hon fick veta, men jag fattade rätt beslut sen,
när jag valde att berätta.
Jag skyllde aldrig på alkoholen, men om jag inte intagit de,
så hade de förmodligen aldrig hänt!
Förklaringen på varför man fattat ett beslut, är inte alltid solklart
och speciellt inte om man druckit för mycket alkohol.
De vet alla som varit med om detta, även du!
Man kan aldrig skylla ifrån sig ifrån de beslut man fattat
och den handlingen man gjort, för faktum är ju att man har
utfört den.
Men sen ..
Om man nu har en förklaring på varför man gjort på
ett visst sätt. Hur kan någon då säga att de i
princip är fel, eller att de vore lättare att förstå om förklaringen varit
en annan än den verkliga !?
För nu var de ju inte så, förklaringen var precis den jag skrev.
Ingen är vi perfekt, inte ens du.
Alla har vi gjort och gör fortfarande fel ibland.
De handlar om att ge och ta.
Vi lär oss av våra misstag, de flesta i alla fall.
För mig är en gång "ingen gång", de är förlåtligt
helt enkelt, även om de inte är bortglömt.
Men när samma sak upprepas, då är de mer eller mindre kört.
Personen ifråga har inte lärt sig den första gången
och den kommer förmodligen inte bättra sig heller.
Jag har fått lära mig en sak, faktiskt väldigt nyligen:
När ni ska till att fatta ett beslut som handlar om att berätta
sanningen, eller tiga. Och denna sanning involverar en annan
människa, tänk bara på er själva och skit i den andre.
Gör de för er själva och tänk inte på hur den andre personen
mår för tillfället. Ni kanske är rädda för att personen tar en
överdos av någonting, eller att den hamnar på andra farliga banor.
Ni tänker kanske er för mycket innan, typ shit, hur fan ska jag göra,
personen mår ju redan dåligt, den är redan deprimerad och
har i princip inte livsglädje, ska jag säga eller inte!?
Säg de bara, personen har rätt att veta sanningen (absolut),
sen hur konsekvenserna av sanningen blir, de är ju den andra
personens ansvar...
Men visst fan är de svårt, jo de är den andra personens ansvar,
men vafan, man bryr sig ju! Man är ju rädd om personen,
man är rädd att den på något sätt ska skada sig mer än vad
den redan är.
Så nja, även om jag fått denna vetskap, så kan jag inte riktigt
hålla med om den, helt ärligt ...
Vilket roligt samtal jag fick igår från en av mina chefer.
Hon ringde och frågade om jag ville ha ett vik. på natten en månad, (hela december), och ja såklart så ville jag ju de! Och ännu gladare blev man när hon sen säger att natten hade mig som förslag! Så ja de känns ju såklart kul!
Från de ena till de andra så hade jag tänkte lägga upp lite före och efterbilder här på huset, men de kommer inte än, vi är inte riktigt färdiga än!
Nu har jag bestämt mig för att lägga min tid åt att
skriva detta inlägg. Har länge funderat om jag ska göra det.
Men så kände jag att jo, jag gör de.
Då kanske jag slutar vara irriterad över de och får detta
sagt till fler som kanske känner med mig .. ?
Vad ska jag då skriva om.. Jo om internet, om facebook
och alla dessa uppdateringar som folk, även jag, gör titt som tätt,
många dagligen, till och med flera gånger per dag.
Varför ? Det är vad jag känner just nu..
Varför ska vi dela med oss av vårt privatliv till flera hundra,
kanske till och med tusentals andra människor.
Behöver vi så mycket bekräftelse, man väntar på att folk ska
kommentera ens statusuppdatering eller "gilla".
För en tid sen började jag känna, varför!
Jag har det jag behöver och jag är så lycklig med de,
varför ska jag skriva om mitt liv så att folk som jag inte umgås med
vet om de, folk som jag kanske inte ens hälsar på.
Jag är tillsammans med min underbara sambo Jonathan,
vi har nyligen, ca 1,5 månader sen köpt ett hus tillsammans.
Men det har jag inte skrivit, inte här på bloggen, och inte på facebook
heller vad jag kan ha något minne av.
Och detta av just den anledningen att jag åter igen känner, VARFÖR?
Dom som har ett plats i mitt liv, mina vänner/familj, dom vet om de,
sen skiter jag faktiskt i vilka andra som vet om de.
Men då känner jag samtidigt såhär,
kanske måste jag skriva litegrann om vårt hus, om mitt/vårt liv.
Jag kanske måste skriva någon gång på facebook att
jag älskar min sambo, skriva ett inlägg på hans logg
att jag saknar han när han är i Kiruna och jobbar.
För annars kanske folk börjar säga att " Ja, Elin verkar då inte
vara så nöjd över deras hus, jag menar, hon skriver ju aldrig om de
på facebook, hon lägger ju knappt ut några bilder på hur
de blivit sen de har gjort om.
Sen har dom de nog inte så bra i deras förhållande heller,
för jag har aldrig sett henne skriva om honom en enda gång
sedan de blev tillsammans igen."
Ja så tänker jag, snackas de så om mig och om andra
som känner att vi lägger av med denhär "trenden" att dela
med oss av vårat liv till allmänheten.
Det ska gillas hit och dit och kommenteras på allt möjligt.
Om vi flyttat ska man skriva de, om man ska ut och festa
ja då måste de skrivas, när vi jobbat, städat, tvättat, tränat,
ätit, dansat, varför ska vi skriva sånt. Vem fan bryr sig egentligen.
Jag har till och med fått kommentarer från folk när vi pratat om andra,
att, "Ja dom verkar ju ha de bra, han verkar ju älska henne himla mycke
för att han skriver ju ofta till henne
på facebook att han saknar/älskar henne".
Då kände jag faktiskt att ju mer man skriver och delar med sig där,
desto sämre kanske man har de. De behöver inte vara så, men
varför ska man skriva de där! De säger man väl ändå till varandra.
Sen är det väl en självklarhet också när man är tillsammans ?
Shiit... de blev mycket dehär, Har säkert glömt en massa som
jag ville ha sagt, men detta får räcka för ikväll!
Kanske låter jag "lillgammal" när jag resonerar såhär,
men de är så jag känner iaf..
Sen tänker säkert många av er nu,
ja men varför tar du inte bort din facebook då t.ex.!?
Ja, då ska jag vara ärlig med er och säga, såklart är jag ju lite
för nyfiken av mig, när folk ändå delar med sig av allt,
så varför inte läsa det då?
Gjorde min egen text av denna låt!
Du var den bästa som jag haft
En vän som alltid fanns
när mörkret slog sig ner
Det var alltid vi två
Men nu står jag här helt tom
Finns ingen annan å tänka på
Jag vill hitta dig
Vill att du hittar vägen hem
Vill att du följer den och sen
Möts vi här igen
(Möts vi här igen)
Hjälpen som du får där nu
Gör dig "bättre" än förut
Om du har styrkan att förlora
Har du vunnit allt ändå
När allt vårt surr bruka' ta slut
Kunde vi bara sitta tysta
Som inte alla kan
Om du letar efter ljus
Ska jag visa dig att mörkret
Inte når dig mer
Jag ska skydda dig
Vill att du hittar vägen hem
Vill att du följer den och sen
Möts vi här igen
(Möts vi här igen)
Tiden läker våra sår
Men här finns ännu ett hål
För du är kvinnan som jag saknar
För du var min bästa vän
Och även om du tvivlar
Står jag stadigt vid din sida
Skulle du tappa balansen
Ska jag hålla dig
Jag ska hålla dig
Oh, aldrig släppa dig
Vill att du hittar vägen hem
Vill att du följer den och sen
Möts vi här igen
(Möts vi här igen)
De ska inte bli som då
Vi är starkare än igår
Ja vi har styrkan att förlora
Så vi står på egna ben
Vill att du hittar vägen hem
Vill att du följer den och sen
Möts vi här igen
(Möts vi här igen)
Tiden läker våra sår
Men du är minnet från igår
Och varje dag jag tänker på dig
För du var min bästa vän
Och varje dag jag tänker på dig
För du var min bästa vän
Ojoj, dom har visst gjort om här på bloggen.
Får se om man lyckas göra sig ett inlägg,
men de kan väl ändå inte ska vara så svårt ?
Är i alla fall barnvakt åt lilla Svea för tillfället.
Och just nu ligger hon här i sängen och sover
så sött. Har haft fullt upp idag med henne,
matat fåglarna i Lomtjärn, varit i lekparken
med Per och Tindra, hälsat på farmor på Källbacken
och sen upp till stugan och hälsat på Mamma,
Pappa och Hugo! :)
Imorgonkväll är tanken att äta kräftor,
får se om de går igenom eller hur de blir!
Hoppas på de, är så himla sugen!
Ligger i sängen, tankarna snurrar till tusen,
som vanligt då.
Men denhär gången faktiskt kring något bra! :)
Och de känns ju såklart himla bra!
Två dagars jobb kvar av denhär veckan,
sen har jag helg, vad nu den har att erbjuda!
Funderar på att fara till stugan, fredag efter jobbet
och ta en riktig långtur i kanoten, om vädret tillåter!