För mig är vänner inte bara personer man hälsar på,
inte heller bara personer som man kan vara med.
Det är personer som man tycker om,
som man vill ska ringa till en, som man vill ska finnas där
jämt och ständigt. Man kan vara sur på dom,
men man vet att det löser sig.
Man kan småtjaffsa och disskutera om saker,
men man vet att man inte blir ovänner trots det.

Vänner är inte heller något som man blir på en gång,
inte för mig i alla fall.
Först lär man känna dom, och tycker jag om dom,
ja då kan jag kalla dom mina vänner.

Vänner ska du kunna lita på, du ska veta vars du har dom.
Du ska veta att dom går inte och snackar en massa skit
bakom ryggen på dig..
Och när ens vänner snackar en massa skit om andra av deras
vänner, vad vet man då ?
Hur ska man då kunna veta att dom inte gör samma sak om en själv.

Jag har svart att lita på folk, men det finns det anledningar till.
Jag söker inte efter vänner, för jag vet att man hittar dom
om det nu finns någon.
Vänner kommer och går, det gör det för alla.
Men bästa vänner stannar kvar,
eller dom brukar göra det i.a.f

Någon som jag snackar skit om,
eller säger något taskit om.
Dom kallar inte jag mina vänner.
De behöver inte vara mina ovänner,
och jag behöver inte vara otrevlig mot dom.
Men tycker jag inte om någon då lossas jag inte göra de heller..

För varför, varför ska man lossas tycka om människor?
Jag har aldrig förstått de.
Är det för att man är rädd för ensamheten ?
Jag vet inte ...
Själv har jag aldrig varit helt ensam.

Är det bättre med 10 lossaskompisar
än 2 bästa vänner?
Är det bättre att vara falsk än ärlig?
Är det bättre att sortera ut de få men bästa
och behålla många men sämre..