Jag känner hur ilskan bara stiger inombords.
Det känns som att den röda färgen kommer krypande, ni vet
som på seriefigurer när dom är röda ner till och det i ganska
hög tempo stiger dem upp över öronen!

Vår rektor, hur tänker han egentligen ? Jag blir så förbannad
känner jag! Vi klagar på en lärare till han, vi vill ha ett föräldramöte
vilket vi inte får.. Detta leder till att han pratar med henne (ännu en gång!).
Och varför gör han det! Det känns inte så kul att klaga på henne
rakt till henne! Det känns som att man mobbar henne..

Hon tar upp det på våran lektion att det kommer klagomål om henne.
Hon vill höra det från oss, men vad fan ska man säga!
Vi gör inte detta för att hon ska må dåligt eller för att klanka på henne,
vi gör det för att vi vill lära oss någonting!

Och att stå och säga en massa dåliga saker till henne om henne,
känns inte riktigt rätt! Men vad gör man inte när hon ber om de,
ja vi säger som det är (dock utelämnar vissa saker på grund av
känsliga skäl!), hon tar illa upp vilket syns på henne...
Och ja, det känns dumt och säga det och jag är inte rasist eller
något i den formen..
Men det är på grund av att hon är invandrare som detta inte funkar!

Hon förstår inte vad vi säger och vi förstår inte vad hon säger
(baklänges svenska med fel ord i meningar), ni vet som det kan
bli när vi pratar engelska! Och att undervisa i ett ämne som många har svårt för
och du inte kan deras språk helt flytande (vårat språk alltså, svenska!)
Det är ingen bra kombination.. Det blir missförstånd, detta leder
till långa disskusioner, man hamnar efter och så vidare..
Det blir helt enkelt en ond cirkel!

Vi vill inte få bort henne för att vi inte tycker om henne personligen!
Men det går bara inte, problemen som finns är ingenting som går
rätta till! Utan vi måste få en ny lärare, för som det är nu
ligger man långt bak i planeringen . . .