Vissa människor kommer jag aldrig att förstå mig på.
Hur man kan tycka en sak ena dagen men andra så är de helt tvärt om.
Att man kan gå bakom ryggen på folk som man säger sig älska,
hur man kan säga sig älska någon som man inte gör.
Att vissa bara kan vara så falska, att dom inte får dåligt samvete.

Sen så säger jag inte att jag är arg på någon eller hatar någon.
För det gör jag inte, jag vet faktiskt ingen som jag verkligen inte tycker om.
Jag har sagt mycket om personer som har irriterat mig,
men jag är precis som många andra,
att i stundens hetta så säger jag dumma och idiotiska saker.
Visst jag tyckte de just då, men när lågorna har slocknat så finns inte samma hat kvar.
Personer som jag förut har älskar, kanske jag inte älskar längre,
men jag tycker inte om bråk och jag tycker bara det är onödigt,
så bara för att vi inte är vänner längre eller aldrig har varit det, så hatar jag inte någon...